Aleksey Vayner

Usch, vad jag hatar personer som är otrygga i sig själva och måste ta ut det på andra. Det värsta är när man verkligen måste tillbringa tid med dom, säg t.ex. under ett gemensamt projekt. Följande händelse-förlopp sker upprepande gånger och gör mig vansinnig:

1. Personen påpekar ett fel som jag har gjort och säger "Gud, vad jobbigt. Nu får jag göra om allting."

2. Personen gör om allting under pust och stön.

3. Jag lyckas äntligen övertyga personen om att det inte var fel, varpå personen utan att höja ett ögonbryn, rättar mig med samma grej som jag precis har sagt.

4. Jag får göra om allting.

5. Jag säger inte ett ord.

Och det jobbigaste av allt: så fort personen är trevlig igen så faller jag dit och tänker, mnjeo, han kanske inte är så dum trots allt, kanske bara haft en dålig dag. Jag blir tokig på mig själv! Hur gör man? Kanske ska man vara glad över att man själv genom sina år har lyckats bevara sitt hopp på mänskligheten.

Jag glädjer mig åt att jag i helgen träffade många nya glada och trevliga människor. Dom finns därute!

F