Trovärdighet

Jag vill tala om trovärdighet. Denna blogg har förlorat sin trovärdighet. Då kanske du säger: Det gör inget, man behöver inte trovärdighet. Då säger jag: Du. Ja du. Du där. Du. Kan. Inte. Ha. Mer. Fel. Trovärdighet är ALLT. Trovärdighet är A och det är O. Utan trovärdighet har du INGENTING. Och det är precis det som är fallet här. Då säger ni: Dåligt av dig. Då säger jag: Låt den utan synd kasta första stenen.

Och så kastar ni.

Stenarna flyger genom luften. En sten träffar ögat och det börjar blöda. En annan sten träffar revbenen. Jag faller ihop. Underarmen bryts av på tre ställen så att benpipan sticker ut och jag förlorar medvetandet. Någon släpar upp mig på en bänk. Jag vaknar till liv. Piskan åker fram. Stora röda köttiga bitar rivs bort från min rygg. Såren skär in som knivar i mitt hjärta. Jag tvingas kräla mig framåt på alla fyra bäst jag kan. Folk spottar på mig. Skrattar hånfullt. En företagsam man har snickrat ihop ett stort träkors på höjden. Vad fint. Någon ger mig en krans att ha på huvudet. Tack för den. Under skrikande glåpord spikas jag upp på korset. Grova järnspikar rakt genom händer och fötter. Grova järnspikar som fullkomligt krossar allt i sin väg. Där hänger jag, lealös, medan solen gassar och korparnas näbbar plockar från min kropp.

Jag talar om trovärdighet.

F