onsdag, mars 04, 2009

Kungen och jag






















Det här med att ge sig på kungen och hans familj i tid och otid har länge förundrat mig. Han har under lång tid fått stå skampåle för såväl dittan som dattan. Detta är bedrövligt. Att ge sig på kungen tycker jag är som att ge sig på ett litet barn. Ett försvarslöst litet barn. Ett försvarslöst, halvt utvecklingsstört barn. Ett sånt ryskt väggdunkande barnhems-barn. Eller en sån kinesisk uteliggare utan ben som rullar sig fram på en bräda med knogarna.

Det är inte okej. Det får aldrig vara okej.

F

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det var ett aktuellt ämne du hade idag...
Jag och Godingen satt och diskuterade imorses vid frukosten om det är så att Kungen absolut inte har något vett i huvudet... Fotfolket går på knäna men han har inte råd med bröllop utan måste be oss om lite dolores.. Tycker det är hutlöst hur han är så naiv att han inte förstår att nu borde han bara sätta barnsalva på händerna, annars kanske han får åka tillbax till barnhemmet i Tjernobyl..

Anonym sa...

@ Vilsen_Varg: Han slutar aldrig att förvåna oss. Men jag säger som Filip gjorde för år sen:

"Vad kostar han oss i apanage egentligen? Ett ciggpaket? Jag spenderar gärna ett ciggpaket om året för att ha en kung som häver ur sig grodor och gör bort sig."

F

Anonym sa...

Jag kommer iaf fortsätta ge mig på kungen. Om han nu tycker att vickan ska få ett bröllop i särklass så får han väl som min söt sa... sälja av lite bilar. Herrejösses. Våga be om pengar i dessa tider. Fy skäms på han.

Anonym sa...

@ Mia: Ja det är en lustig filur, kungen. Mer berest än de flesta, men ändå så världsfrånvänd. Vad lever han i för verklighet egentligen? Jag skyller på de franska generna. Tacka vet jag kung Wasa. Det var tider det. Långt, RAKT hår, smala tights och slängkappa.

F

Skicka en kommentar